Tvärs över kyrkogårdar med Eva Dahlgren som pratade om tro och död i öronen. Svänger alltid, omväg eller genväg, för att få gå genom så många alléer som möjligt. Känner mig liten och samtidigt stor. Genom villaområden som doftade av mogna äpplen. Upp för en backe. Möter en kvinna med hund. Tvärs igenom en skog där svamplukten låg tung och frestande. Men allt jag tänker på är att det är mygg i skogen och vill aldrig gå dit. Men det är ändå något med skog, tänker jag, när jag går där i skogen. Genom villaområden med gigantiska hus på väg att förfalla med lukt av gamla pengar men där jag ändå känner mig hemma. Inte bland de nyrenoverade, men bland de gamla förfallande. Tänker att jag också ska bli gammal och förfallen och vildvuxen en dag. Genom en halv stad med nystulna blommor. Med de sista mullbären i min mage och en halv ocean i mina skor. Genom en stad med hukande springande människor i flykt från väta mellan inköp i olika butiker. Över ett spår som leder norrut. Alltid norrut. Trots att jag nu oftare åker söderut än norrut. Men blicken väljer alltid norr. In i en ångande varm dusch fast jag knappast kunde bli blötare än jag redan var.